Det har nu gått en månad sedan jag red sist. Jag har ALDRIG förut haft ett sånt här långt uppehåll från ridningen under de 14 år som jag haft egen häst.

 

Med handen på hjärtat och med hundra procent ärlighet kan jag säga att jag inte har saknat att sitta på hästryggen en enda gång under den här månaden. Nu när jag jobbat i princip heltid, och varit borta alla dygnets ljusa timmar har det varit hur skönt som helst att slippa känna att jag måste göra iordning hästen för att bege mig ut i kylan och mörkret på de hala vägarna. Det är så mycket ändå runtomkring hästarna som ska göras såhär års, så ett break från just ridningen är i mitt fall behövligt någon månad under den värsta vinterperioden om intresset ska hålla i sig. 

Att låta Juni och Caramba vila är ett beslut som jag tagit av den anledningen att jag inte vill känna dåligt samvete de dagar jag absolut inte klarar av att sätta mig på hästryggen av någon anledning. I mitt tycke är det bättre att bestämma en tidsperiod då jag får tillåta mig själv att inte rida om jag inte känner för det.

Nu har den här tidsperioden passerat, jag bestämde mig för att det var okej att låta hästarna vila tills efter jul och nu är vi här.

Nu ska hästarna igång igen - Nya mål ska sättas och daglig ridning efter en genomtänkt plan ska in på schemat.

 

 Bara för att jag inte kände saknad efter att sitta på hästryggen under denna ridfria månad betyder det inte att jag inte vill komma igång igen. Nu går jag in med den vetskapen om att ridning återigen ska planeras in i vardagen, och jag tycker att det ska bli döroligt att få utvecklas ännu mera tillsammans med Juni, samt mysrida Crullie.

Juni och jag har vår viktigaste, och mest spännande sässong framför oss vilket gör att det känns extra värt att kämpa.